De går inte beskriva med ord så jävla mycket jag saknar dig.

De ända jag tänker på är dig.
De ända jag vill är att ha dig.
Jag klarar inte av tanken längre.
Du skulle bara veta hur jävla glad jag blev av dig?
Jag vet att jag har en ny och han är helt jävla underbar. 
Men tanken bara på att vi inte ens är vänner? 
Jag orkar inte med att de bara ska vara, där är du, och här är jag.
Precis som om vi aldrig hade känt varandra.
Om vi skulle byta, att du sitter här o gråter blod, och jag fejkar. 
Hur tror du att de skulle vara? 
Ingenting är som de ska. 
Kan man bara inte spola tillbaka tiden, då man är 5 år. 
Och man är överlycklig.
Man tänkte inte på utseendet, inte killar, ingenting! 
De var föräldrarna som tänkte på en.
Och dessutom hade jag en mamma so levde då! 
En helt underbar familj, fast de har jag ju nu. 
Men asså, men mina föräldrar och ja.

Åh! Ska blir skönt att ta en dusch nu och få tänka på allting, sen bara ta en djup sömn och skita i allting!
Förlåt, men godnatt!